Samma ord med det kan ha så många olika innebörder. För första gången är jag rädd där rädslan hindrar mig i vardagen, där rädslan får mig att tänka tio gånger extra. Jag har varit en lampknapp från att sitta här iidag och jag är evigt tacksam att sjuksköterskan valde att lita på sin magkänsla och tända lampan i taket trots att det avvek från rutinerna. Jag var inte speciellt rädd då. Kanske för att jag inte va vid medvetande men jag va inte rädd efter heller. Jag tänker varje dag ut nödplaner om exempelvis bilen skulle börja att brinna, vilket av barnen ska jag ta ut först osv men det hundar inte min vardag.
Vad är jag då rädd för?
På julaftonsmorgonen va allt som vanlig, jag va lite öm i ryggen men inge mer än vanligt. Men så skulle jag sätta ner Linus på golvet och något small till i ryggen och jag kunde inte röra mig. Varken lägga mig ner eller ställa mig upp. Fredrik fick hjälpa mig på soffan och efter ett par värktabletter, värmekudde och spikmatta så kunde jag börja att röra mig och så småningom ta mig upp. Nu är jag alltså livrädd att detta ska hända när jag är hemma själv med barnen, handlar, ska sätta mig i bilen ja hela min vardag tänker jag på detta. Så fort jag försöker att komma igång med träningen så får jag känningar i ryggen. Jag har aldrig ens haft tanken på detta innan och nu påverkar det mig så mycket.
Ska nu prova att yoga för att få till detta och så småningom om även klara av tyngre vikter igen.
Min lilla fluffrumpa i sin skoterblöja
Samma ord med det kan ha så många olika innebörder. För första gången är jag rädd där rädslan hindrar mig i vardagen, där rädslan får mig att tänka tio gånger extra. Jag har varit en lampknapp från att sitta här iidag och jag är evigt tacksam att sjuksköterskan valde att lita på sin magkänsla och tända lampan i taket trots att det avvek från rutinerna. Jag var inte speciellt rädd då. Kanske för att jag inte va vid medvetande men jag va inte rädd efter heller. Jag tänker varje dag ut nödplaner om exempelvis bilen skulle börja att brinna, vilket av barnen ska jag ta ut först osv men det hundar inte min vardag.
Vad är jag då rädd för?
På julaftonsmorgonen va allt som vanlig, jag va lite öm i ryggen men inge mer än vanligt. Men så skulle jag sätta ner Linus på golvet och något small till i ryggen och jag kunde inte röra mig. Varken lägga mig ner eller ställa mig upp. Fredrik fick hjälpa mig på soffan och efter ett par värktabletter, värmekudde och spikmatta så kunde jag börja att röra mig och så småningom ta mig upp. Nu är jag alltså livrädd att detta ska hända när jag är hemma själv med barnen, handlar, ska sätta mig i bilen ja hela min vardag tänker jag på detta. Så fort jag försöker att komma igång med träningen så får jag känningar i ryggen. Jag har aldrig ens haft tanken på detta innan och nu påverkar det mig så mycket.
Ska nu prova att yoga för att få till detta och så småningom om även klara av tyngre vikter igen.
Min lilla fluffrumpa i sin skoterblöja